Bortflyttning av barn

En flicka försvann från Gustav Adolfs Torg mellan tolvslaget och en kvart senare på torget i Malmö. Släktingar som tagit med henne letade i minst en halvtimme innan de larmade polisen.
Detta blev snabbt en riksnyhet som kunde följas på de stora kanalernas direktsändningar och text-TV. Hela Sverige kunde följa det som skett.
Vi följde med i dramaturgin. Polisen fann ingenting. En fyraåring spårlöst borta. Tragiskt. Polisen letade i de istäckta kvarteren. Tips kom in, men till intet nytta. Ändå misstänktes det att ett brott legat bakom. Det fanns någonting i försvinnandet som inte var normalt.
Den 2 januari visade det sig att det vi diskuetrat på årets första frukost var sant. Barnet hade förts till en av vårdnadshavarna i Irak. Modern har pratat med barnets pappa och dottern själv. Flickan var välbefunnen om än osäker med tanke på omständigheterna.
Detta kan tänkas utgöra ett brott. Så säger det allmänna rättsmedvetandet. Man ska inte utan förvarning skilja ett barn från en vårdnadshavare. Brottet går under beteckningen "egenmäktighet med barn". Det regleras i Brottsbalken 7 kap 4 §.

Problemet är dock att det krävs något som kallas åtalsprövning för att åklagaren ska kunna starta förundersökning (d.v.s polisutredning) allt enligt en annan paragraf som återfinns i BrB 7 kap 6 §. Om åklagaren finner att det inte finns något "allmännt intresse" i frågan så händer ingenting.
Vad innebär det? Jo, att om åklagaren finner "att det inte var något konstigt" med agerandet så ska rättsväsendet ej bry sig . Den som tagit barnet får rätt, ja även rätt att hålla kvar det hos sig. Fritt fram med enkla ord.
Vi vet ännu inte hur Malmö åklagarkammare kommer att reagera i det här fallet. Men som vi kan se kvarstår ändå en förundersökning här. I de flesta liknande fall väcks inte ens en sådan. Vi ser att ett brott kan ha begåtts enligt BrB 7 kap 4 §.
Jag tror ej att förundersökningen kommer att läggas ned i första taget. En moder har blivit av med sin dotter. Dottern är förd utomlands. Det betyder högupplöst dramaturgi från mediernas första parkett.
Bilden man får är att fädrar ständigt ligger på lur för att föra bort barnen medan mödrarna försökra skydda dem från allt ont.
Jag ogillar skarpt brottet som begåtts av fadern i Irak, men vad jag kan säga innerligt är att han inte begått något fel alls. Att begå denna gärning i Sverige är helt okej om du är av kvinnligt kön. Det finns t.o.m exempel där kvinnan för barnet ut ur landet och inget händer.
Enligt 7 kap 6 BrB så väljer åklagaren vad som är brott enligt allmänhetens intresse och vad som är helt i sin ordning att göra. Detta som vi nyss konstaterat.

Högsta Domstolen (HD) har sin roll att fylla när det gäller praxis för svensk lag. Trots det väljer mängder av åklagaren att inte väcka åtal/inte ens att starta en förundersökning gällande brott som faktiskt är värre än ett viktigt prejudikat (d.v.s rättsfall som är vägledande)som HD fastställt.Det är där könet på den som tar barnet kommer in. Läs här från HD, NJA s 750.:

"REFERAT


Allmän åklagare yrkade vid Lunds TR ansvar å programmeraren T.M. för egenmäktighet med barn enligt följande: T.M. har d 3 sept 1980 från sin och sin makas bostad i Genarp, Lunds kommun, egenmäktigt och utan beaktansvärt skäl bortfört sin dotter S. 6 år som stått under båda föräldrarnas vårdnad.

TR:n (ordf t f rådmannen Rosqvist) anförde i dom d 4 febr 1981:

Domskäl. T.M. har vidgått att han vid tillfället medfört S. till sin bostad i Vellinge men förnekat att han därigenom gjort sig skyldig till brott.

Han har uppgett: Han har varit gift med B-M.M. i omkring 8 år. De har tillsammans dottern S. som nu är 6 år gammal. Efter hand uppstod slitningar mellan makarna, vilka hade sin grund i B-M:s dåliga sinne för ekonomi. S. tog skada av stridigheterna mellan makarna. Det förekom att både han och B-M. reste hemifrån med S. utan att underrätta den andre eller rentav mot dennes vilja. Bortovaron avsåg då ett veckoslut eller någon gång längre tid. Under våren 1980 bestämde de sig för att skiljas och vidtog olika förberedelser för detta. Själv skulle han flytta till en lägenhet i Vellinge, vilken ställdes till hans disposition av hans mor. För att S. inte skulle behöva lida av en vårdnadstvist hade han bestämt sig för att avstå från vårdnaden om henne. Förhållandena i äktenskapet förbättrades emellertid och samlevnaden fortsatte. Efter en tid uppstod på nytt slitningar, som blev allt värre. Efter besök hos familjerådgivaren G.M. beslöt han sig för att lämna hemmet tillsammans med S. och flytta till lägenheten i Vellinge. Han tyckte sig ha blivit uppmanad till detta av M. och ansåg också att det skulle vara den bästa lösningen för S. Han var inte längre beredd att avstå från vårdnaden om henne. Den 3 sept genomförde han flyttningen medan B-M. var på sin arbetsplats. Han tog med sig sina egna och "90 procent" av S:s tillhörigheter. S. reagerade positivt på flyttningen. Åtgärden vidtogs på grund av omtanke om S.

B-M.M. har hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan. På T.M:s begäran har G.M. hörts som vittne.

B-M.M. har uppgett: Hon och T. har under lång tid gått på familjerådgivning. Härvid diskuterades inte skilsmässa utan hur de skulle klara av sina problem. Ingen av dem ville att S. skulle bli indragen. När B-M. på kvällen d 3 sept kom hem från sin arbetsplats var S. och T. borta. Även deras kläder och andra tillhörigheter, såsom möbler och annat, var borta. Hon blev "chockad" och visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tog emellertid kontakt med M. som ville att hon av hänsyn till S. skulle avvakta innan hon vidtog några åtgärder. Hon blev så upprörd av det inträffade att hon var tvungen att ta ledigt från sitt arbete. M talade senare om för henne var S. och T. fanns. Med hjälp av socialjouren fick hon först träffa S. och därefter ha henne hos sig under ett veckoslut. Sedan hon ansökt hos TR:n om stämning mot T. med yrkande om äktenskapsskillnad m m fick hon genom interimistiskt beslut d 19 sept vårdnaden om S. T. överlämnade därefter S. till henne.

M har uppgett: Han är inte familjerådgivare men har dock i sin tjänst deltagit i sådan rådgivning avseende makarna M. S. blev periodvis ett vapen i kampen mellan makarna. Vid ett tillfälle sade han till T.: "Vad skulle hända om du tog S. med dig och flyttade hemifrån?" Yttrandet var inte avsett som en uppmaning. På kvällen d 2 sept kom T. till hans bostad och berättade att han bestämt sig för att flytta med S. till Vellinge. M. uppfattade flyttningen som permanent och som dikterad av omtanke om S.

TR:n gör följande bedömning. Ansvar för egenmäktighet med barn bör inte inträda om skälig anledning finns för den åtalade gärningen. Det får antas att S. for illa av stridigheterna mellan makarna. Det är emellertid inte utrett att hon vid en separation mellan makarna på något sätt skulle ta skada av att vistas enbart tillsammans med B-M. i sin invanda miljö. Tvärtom skulle detta enligt TR:ns mening vara bättre för henne än att på sätt skedde flyttas till Vellinge för bosättning tillsammans med enbart T. En på detta sätt genomförd flyttning var även uppenbarligen ägnad att förvärra förhållandet mellan makarna. På grund av vad nu sagts anser TR:n att T. saknade skälig anledning för sin åtgärd. Han skall således dömas för egenmäktighet med barn.

Påföljden bestäms till böter. Med hänsyn till att T. enligt egen uppgift handlade av omtanke om S. och att han senare rättat sig efter TR:ns beslut i skillnadsmålet kan bötesstraffet hållas lågt.

Domslut. TR:n dömde T.M. jämlikt 7 kap 4 § BrB för egenmäktighet med barn till 20 dagsböter å 50 kr.

Såväl T.M. som åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. T.M. yrkade frikännande och åklagaren yrkade straffskärpning.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Lehammar, referent, samt adj led Erik Gerleman och Hed) fastställde i dom d 22 dec 1981 TR:ns dom.

T.M. sökte revision och yrkade frikännande.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Junestad, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Ulveson, referent, Erik Nyman och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl. Om den ena av två makar som gemensamt har vårdnaden om ett barn egenmäktigt för bort barnet gör han sig enligt 7 kap 4 § BrB skyldig till brottet egenmäktighet med barn under förutsättning att bortförandet sker utan beaktansvärt skäl. Vad som i de ömtåliga fall det här gäller bör betraktas som beaktansvärda skäl kan emellertid vara föremål för tvekan. BrB:s förarbeten ger i det hänseendet föga ledning. Den ifrågavarande straffbestämmelsen tillkom på ett sent stadium i lagstiftningsarbetet, efter förslag av lagrådet. Som motiv för förslaget anförde lagrådet (prop 1962:10 s B 420; NJA II 1962 s 203):

Visserligen kan ena maken emellanåt ha anledning att taga makarnas barn med sig för att skydda dem mot övergrepp eller bespara dem skadliga intryck; motivet har även här betydelse och straff bör icke inträda, om skälig anledning fanns för åtgärden. Därvid bör tydligen bedömningen ske efter situationen sådan den tedde sig för maken i fråga. Det kan emellertid även inträffa, att ena maken vid en äktenskaplig kris egenmäktigt och utan rimlig anledning tar ett av makarnas barn med sig, kanske utomlands, och att det därefter blir förenat med stora svårigheter att återföra barnet, även om det är uppenbart att den här i riket kvarvarande maken bör ha vårdnaden. Dylika förfaranden kunna i hög grad inverka på barnets psykiska hälsa. Även om det så långt möjligt bör undvikas att inskrida med straff mot en make som i upprört tillstånd reser sin väg med makarnas barn, bör en sådan egenmäktighet kunna i flagranta fall beivras.

I lagrådets förslag till lagtext återfinns inte orden "utan beaktansvärt skäl"; där står i stället "utan skälig anledning". När stadgandet fick sin slutliga utformning, angavs endast att det formulerats i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit (se prop 1962:10 s C 196). Valet av uttrycket "utan beaktansvärt skäl" motiverades alltså inte.

Prövningen av vad som bör hänföras till beaktansvärda skäl för en gärning av ifrågavarande slag skall uppenbarligen ske med utgångspunkt i överväganden rörande barnets bästa och med bortseende från vårdnadshavarnas egna intressen av att ha barnet hos sig. Själva gärningen innebär i det särskilda fallet att barnet förs bort från den miljö där det vistas och över till en annan miljö. För att det skall vara ett bortförande i lagens mening torde krävas att avsikten med åtgärden är att barnet tills vidare eller i vart fall mer än blott tillfälligt skall vara skilt från sin tidigare miljö och någon som där har haft det under sin vårdnad. Hos barnpsykologisk expertis synes det vara en stadgad uppfattning att barn har stort behov av varaktiga förhållanden i fråga om relationer, miljö och miljöpåverkan och att detta behov är större ju yngre barnet är (se SOU 1979:63 s 106). Enighet torde också råda om att man, när det uppkommer stridigheter eller andra problem i en familj med barn, i första hand bör göra stora ansträngningar för att finna lämpliga lösningar i samförstånd, eventuellt med hjälp av rådgivande samhällsorgan. Om barnet, i den miljö där det vistas, riskerar att utsättas för övergrepp eller ohälsa eller att av andra skäl utvecklas ogynnsamt och där inte får det skydd eller stöd som det behöver, kan situationen vara sådan att det föreligger beaktansvärda skäl för en vårdnadshavare att egenmäktigt föra bort barnet till en annan miljö. Det bör emellertid då krävas att de risker barnet löper kan antas bli undanröjda eller motverkade genom miljöbytet.

Bedömningen av om beaktansvärt skäl till bortförandet fanns bör, i anslutning till vad lagrådet anfört, ske efter situationen sådan den tedde sig för den som förde bort barnet. Detta innebär emellertid inte att det för straffbarhet skulle krävas att gärningsmannen insåg att han handlade utan beaktansvärt skäl. Det är tillräckligt att han var medveten om de omständigheter som medför att gärningen är att anse som vidtagen utan sådant skäl.

I förevarande mål har T.M. i HD gjort gällande, att barnet S. vid en separation mellan makarna skulle ha tagit skada av att vistas enbart tillsammans med modern i hennes miljö, och vidhållit att han själv handlat helt av omtanke om barnet.

Beträffande omständigheterna vid den åtalade gärningen är bl a följande utrett. Sofia som vid tiden för gärningen, i sept 1980, var 6 år gammal hade dittills bott hemma hos båda föräldrarna. Sedan maj samma år hade hon emellertid, medan föräldrarna var på sina arbeten, vistats hos en kommunal dagpappa i hemorten Genarp. I föräldrarnas äktenskap rådde stridigheter som i och för sig kan ha påverkat S. ogynnsamt. Den 3 sept hämtade T.M, sin hustru ovetande, S. och flyttade med henne och en del av tillhörigheterna i hemmet till en lägenhet i Vellinge. Han avanmälde sedan Sofia hos dagpappan och anmälde henne i stället till förskolan i den nya orten.

Utredningen visar att T.M. egenmäktigt bortfört S. I målet har inte framkommit något som tyder på att S. skulle ha löpt risk att ta skada om hon fått vara kvar hos sin mor i den invanda miljön. Snarare var omständigheterna sådana att det innebar risker för henne att som skedde plötsligt skiljas från modern, dagpappan och det gamla hemmet. T.M. kan därför inte anses ha haft beaktansvärt skäl för sitt handlande.

HD finner alltså att T.M. har gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn och att HovR:ns domslut skall fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut."

Kan tyckas självklart. Så är det inte.
Denna typ av beteende är okej i dag, i alla fall om föräldern som gör denna sak är moder.Fritt fram om du är en mamma som för bort en ettårng från hemmet. Att ta bort barnet 64 mil från dess ursprungliga hemmet är enligt svensk lag accepterat, t.o.m om du tar med mig barnets pass och kastar in nycklarna i brevinkastet.
Åklagaren bestämmer vilken sida denne vaknar på varje morgon. Det är som Leif GW Persssonn säger.
Egenmäktighet med barn är inget allvarligt brott enligt dagens svenska lag. Om modern är offer får det stor uppmärksamhet i medier och då gör det automatiskt handlingen allvarlig.
En bra bit över alla anmälningar gällande egenmäktighet med barn begås av mamman och det riktas mot pappan som hon har gemensam vårdnad med, eller som har umgängesrätt med barnet/barnen. Media berättar inte om det, för de vill "inte beblanda sig i en vårdnadstvist".
Tro mig, mängder av fall som uppfyller NJA 1983 s 750 finns där ute hos polisen och som stannar just i och med anmälan. Det beror på att mammorna stuckit. De är oskyldiga.
Jag har nära kännedom om det och jag vet att aktörer inom rättsväsendet skyller ifrån sig även när brottet är uppenbart.
För: Mammor flyr alltid, medan fäder alltid rövar!
Vi är ej lika inför lagen, men vem bryr sig???!!!