Att mörda Justitia

Sveriges Domstolar har precis uppgraderat sin hemsida. Den ska vara mer lättillgänglig och bättre. Det stämmer. På www.domstol.se kan vi läsa att två av de viktigste målen för svenskt rättsväsende är att alla ska bedömas lika inför lagen och att rättssäkerheten är det viktigaste. Hmm, inget märkligt med det. Det handlar om den demokratiska statens fundamentala utgångspunkter. Egentligen inget att göra reklam för.
Men hur är det i verkligheten? Det som händer nu är både högintressant och av yttersta vikt för hur man kan bedöma rättssäkerheten i domstolarna, men självklart även när alla andra myndigheter kommer på fråga.
Quick-fallet och skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt gällande allmänläkaren/obucenten mot staten är talande exempel.
Att Quick/Bergwall fick resning i Levi-målet är bra. Ett tecken på sunt förnuft från rättsväsendets sida. Ett gott signum för eftertänksamhet. Det tråkiga är dock att vissa huvudpersoner i rättsprocessen vägrar förklara sitt agerande. Försvararen Claes Borgström (f.d JÄMO och ivrig radikalfeminist, forts följer...) och åklagaren Christer van der Kwast säger inte mycket om det som hände. Förmågan att inte vara tillräckligt eftertänksam har de gemensamt. De stod, märkligt nog, på samma sida i processen, trots att det inte BÖR/SKA vara så.
Många säger att Quick-fallet är den största rättsskandalen i Sverige under förra seklet. Jag undrar om det är så?!
Som du förstår tänker jag på styckmordet. Man behöver inte nämna mer, de flesta känner till fallet Catrine da Costa. Förundersökningen var mycket illa utförd, för var fanns de tekniska bevisen (ännu är det 1980-tal).? Allmänläkaren var aktuell i en vårdnadstvist. Dottern var runt 18 månader. Mamman som gjorde allt för att vinna tvisten, hävdade att barnet var vittne till det som skett. Ett litet barn blev ett av de viktigaste vittnena. Tur att det inte är praxis i dag. Så små barn kan inte riktigt skilja på fantasi och verklighet. Mamman ville få den lilla att prata. Så små barn har ett begränsat språk. Ändå räckte det i det här fallet.
Tyvärr är det inte ovanligt att mödrar i vårdnadskonflikter agerar som ovan. Fina och bra pappor som vill träffa sina barn anklagas falskt för att ha begått grova bott mot barnet/barnen och/eller modern. En vanlig anklagelse gäller sexuella övergrepp. Om det är ett "milt" fall handlar det om att han hotat modern med en örfil. Jag har både sett och hört om sådant på nära håll.
Läkarna friades i fråga om mord, men styckat kroppen det hade de minsann. De hade begått brott mot griftefriden, men det var preskriberat. Det var en liten passus i domen som beskrev det. Självfallet fick det ödesdigra konsekvenser.
Den olyckliga formuleringen ledde till att Socialstyrelsen drog in läkarnas legitimationer. Fallet har varit uppe i förvaltningsdomstolarnas "högsta domstol", Regeringsrätten. Läkarna har inte fått rätt i någon förvaltningsrättslig instans. Det har lett till en livslång smutskastning. Och den lär fortgå. Två oskyldiga är ännu skyldiga, p.g.a en dum formulering.
Trots att läkarna inte kan bindas vid brottet så hävdar JK:s representant att de inte ska ha skadestånd. Detta trots att han backat på de flesta punkter. De är avförda, bl.a genom senaste DNA-tekniken, men något fel har ej begåtts, trots det som hänt. Hoppas att Attunda tingsrätt tänker efter... än tror jag på domstolarna...
Civilister som begår mord bestraffas hårt enligt vår straffskala, vilken tyvärr är alltför låg. Mord är det värsta brott någon kan begå.
Vilket är då det värsta brott en myndighet kan begå mot en enskild? Det kallas justitemord om du inte visste det. Det handlar det om i dessa två fall. Justitia mördas. Gudinnan som är den självklara symbolen för rättvisan.

Sover Justitia eller har hon blivit enögd?

All Sveas lag ska utgå från grundlagarna. Då har man främst Regeringsformen (RF) i åtanke, den grundlag som reglerar det demokratiska statsskickets pelare och varje medborgares/individs rättigheter och skyldigheter.
Min favoritparagraf i RF är 1 kap 9 § som stipulerar:

”Domstol samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”

Likhet inför lagen var en högst eftersträvansvärd princip för 1700-talets humanistiska liberaler. En princip som sedan det demokratiska genombrottet vördats djupt.

Ett rike, en lag. Alla medborgare, samma lag.

”Likhet inför lagen” kräver att myndigheter (d.v.s. offentliga institutioner som innehar monopol på tvångsåtgärder gentemot den enskilde individen) till 100 % strävar efter att behandla varje människa på samma vis. Det är fina tankar!

Objektivitetsprincipen ska råda i det offentliga. Samma situation/problem/tvist ska tolkas objektivt och på samma sätt oberoende av vad jag heter, vilket kön jag har, vilken funktionsnivå jag kan delas in i, vad jag tror på, vem jag älskar och så vidare. Låter det inte bra? Självklart!

1 kap RF och 2 kap samma grundlag stipulerar de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta är fundamentalt utifrån en liberal utgång. Det viktigaste är att 2 kapitlet trycker på det som en individ inte kan tvingas till. Sammanfattningsvis kan man säga att du som person inte ska utsättas för tvång så länge du följer rikets lagar. (Tyvärr har detta inte skyddats helt, se mer längre fram!)
Rättssystemet är demokratins ryggrad! Intet tvekan om det. Utan lagar hamnar vi i anarki och vem vill ha det? Inga, förutom ideala element i den anarkistiska extrema vänstern och eventuellt anarkistiska högern.

Allt väl, låter det inte bra? Visioner är aldrig fel, men hur är det i verkligheten? Hur ligger det till på våra förvaltningsmyndigheter, våra åklagarkammare och våra oberoende domstolar? Är vi verkligen lika inför lagen?

Visioner är en bild av hur vi helst vill att det ska vara. Någonting vi strävar efter, men som vi innerst inne vet att vi aldrig kan uppnå¨, likt nollvisionen i trafiken. Men vi har en grundlag som säger att vi ska vara ”lika inför lagen”. Den ska gälla, det är grundlag, ingen vision.

Vi har försökt att genom lagar, förordningar, propositioner, motioner, förarbeten, praxis, sedvanerätt, doktrin etc. förverkliga detta. Frågan är om det hjälper… kanske leder det till en viss opartiskhet… men definitivt inte till att vi är ”lika inför lagen”. Det är detta denna blogg handlar om.

Svenska rättsväsendet/ förvaltningsmyndigheter behandlar oss inte lika. Det finns ett stort tomrum. Justitia sover inte. Hon är dock inte blind. Hon är enögd, om än i många fall. Lika fall ger inte samma resultat, trots att det finns praxis/teoretiska exempel som vill åt samma håll.
I svensk lag särbehandlas vi, trots visionen om ”allas likhet inför lagen”. Det handlar om politik och om makthavarnas vilja att gräva ned huvudet i sanden. Denna blogg ska stå på de andras sida…